Jag är faktiskt en av dem som aldrig gör fel på de och dem. Aldrig någonsin. Jag tränades på GP:s och SvD:s korrekturavdelningar och slog in varenda regel som kunde uppbringas. Även de modernare, de som gör särskilt SvD:s inte särskilt avantgardistiska läsekrets vansinniga. (Som att man som stilgrepp skulle kunna godkänna meningen jag just skrev som en mening.)
Men frågan om de och dem gör mig vansinnig. Distinktionen försvann ur talspråket -- även mer formellt talspråk -- innan jag själv föddes, och jag är inte ung och vacker längre. Den är alltså oerhört mycket dödare än till exempel dt-formerna var när de reformerades bort i början av 1900-talet. I modern talad svenska är det helt enkelt ingen skillnad på de och dem.
För de generationer som växer upp nu är distinktionen helt konstruerad och onaturlig. Ett ovanligt bisarrt symtom på hur absurd situationen har blivit är att barn i dag regelmässigt uppmanas att översätta meningen till engelska för att veta när det ska vara de och när det ska vara dem: they blir de, them blir dem. Barn med svenska som modersmål uppmanas alltså att gå omvägen via ett inlärt andraspråk, där distinktionen är levande, för att kunna stava rätt på sitt eget språk, där distinktionen är stendöd.
För alla som över huvud taget kan acceptera tanken att ett skriftspråk ibland kan behöva reformeras är det alldeles uppenbart att det är dags nu. Nu genast faktiskt.
Jag är faktiskt övertygad om att saken skulle ha varit bortreformerad för länge sedan om det inte hade varit för att de som först tog sig an ärendet gjorde det genom att använda dom. Det finns ett par tunga argument mot att använda dom som stavningsform. Det tyngsta är att det innebär ett ganska rejält ingrepp i skriftbilden. Personliga pronomen används ofta, och inför man dom rakt av förändrar det hur skriften ser ut avsevärt. Ett annat argument är att många tycker att det helt enkelt ser fult ut. Det är helt överflödigt att diskutera huruvida det ser fult ut, men man kan fastslå att många tycker det. Båda dessa argument gör att en övergång till dom har en sådan uppförsbacke att man aldrig kommer att kunna övertyga folk som att göra så.
Det är ju nämligen så: hur vi skriver kan inte längre, som i början av 1900-talet, kommenderas fram genom ett regeringsbeslut med en folkskola som verktyg. Svenskarna skriver alldeles för mycket i sin vardag för att det ska kunna gå på något annat sätt än att många helt enkelt börjar stava annorlunda.
Som Olle Josephson påtalat (http://www.svd.se/det-finns-en-utvag-ur-dem-problemet_5749069) finns det en utväg ur eländet. Skriv de raktigenom. Lägg ner demmandet med detsamma. Använd bara de, alltid.
Fördelarna är så uppenbara:
Det är ett minimalt ingrepp. Subjektsformen är 8-10 gånger vanligare än objektsformen, så antalet förändrade skrivningar blir väldigt få. Det är ett tungt argument, ju färre ändringarna är desto mer smärtfritt går det.
Det är enkelt.
Ingen kan ha synpunkter på estetiken.
Nu gör jag det. Nu har jag skrivit mitt sista dem. Där var det.
Intressant och modigt inlägg. Det är förstås inte uteslutet att den förändring du förordar kommer att slå igenom, men jag har en helt annan uppfattning. Jag tror inte alls att distinktionen ”de/dem” kommer att ersättas av enhetsformen ”de”.
SvaraRaderaVarför tycker jag det? Min skepsis grundar sig helt och hållet på tre skäl som vart och ett talar för att en sådan förändring helt enkelt är osannolik.
För det första skulle den gå stick i stäv med hur orden uttalas. Så gott som alla människor säger i dagligt tal ”dom” för både ”de” och ”dem”. Att samma uttal gäller för två olika böjningar av samma ord kan förstås skapa osäkerhet i skrift, men jag ser det som helt osannolikt att den osäkerheten skulle undanröjas genom att låta den icke ljudenliga stavningen av objektsformen med en annan stavning som inte heller är ljudenlig.
Detta gör att en jämförelse med 1906 års stavningsreform inte är hållbar. Den gick ut på att låta stavningen ansluta närmare till uttalet; att ersätta ”dem” med ”de” skulle tvärtom fjärma stavningen ytterligare från hur ordet uttalas i dagligt tal.
För det andra är det bara uttalsmässigt som ”de” och ”dem” är lika, inte betydelsemässigt. Skillnaden i innebörd mellan subjekt och objekt är i högsta grad levande för de allra flesta människor, oavsett om man fått lära sig termerna.
Det rör inte heller vilken glosa som helst, utan ett av språkets viktigaste ord: begreppet för en annan människa. ”Mig älskar ingen” och ”Jag älskar ingen” betyder olika saker, och även utanför poesin och kärleksbreven kan det vara helt avgörande att kunna uttrycka skillnaden däremellan. Också i tredje person.
Mot det argumentet kan man förstås invända att sådant alltid framgår av sammanhanget, men den invändningen håller inte. I satsen ”De förföljer nazister dag och natt” skulle ”de” kunna syfta på Afa eller andra extremvänstergrupper som misshandlar nazister samtidigt som de själva är deras måltavla. En sådan mening är inte heller nämnvärt konstruerad; tvärtom skulle den mycket väl kunna förekomma som rubrik i vilket nyhetsmedium som helst.
Det tredje och viktigaste argumentet är dock att jag inte känner igen mig i bilden att utvecklingen generellt skulle gå mot en växande osäkerhet i användningen av ”de” och ”dem”. Denna min uppfattning baserar jag inte bara på löst tyckande utan också på läsning av kopiösa mängder inlägg i sociala medier och alla de brev jag tar del av i jobbet (skrivna av människor från tidiga tonåren och uppåt).
Visst finns det många som tvekar i användningen av ”de” och ”dem”, men tveklöst är det vanligast bland människor som på grund av ålder eller kort tid i Sverige inte är helt fullfjädrade utövare av skriftspråket. Men för de flesta språkanvändare stabiliseras skriftspråket så småningom.
Däremot invänder jag inte alls mot att det vacklande bruket av ”de” och ”dem” har blivit vanligare på senare år. Frågan är bara om detta är början på en lagbunden utveckling. När du och jag växte upp var sär skrivningar ett ofta före kommande fenomen, och mitt alldeles bestämda intryck är att de i dag är ovanligare. Kanske hände något när särskrivningarna började diskuteras mer allmänt, och säkert har också rättstavningsprogrammen varit en viktig hjälp för många.
Nej, av dessa tre skäl tror jag inte alls att ”de/dem” kommer att ersättas av ”de”. Min främsta gissning är att distinktionen kommer att finnas kvar i skriftspråket också år 2100, eftersom den faktiskt fyller en funktion. Men om den trots allt försvinner är det rimligen anpassningen till uttalet som kommer att slå igenom – och då blir det ”dom” för hela slanten.